Till Kvistbro anlände midsommaren 1843 tre vandrande ropare från Västergötland. Det var Adam Smedberg, som hösten innan i Kyrkefalla hade kommit i kontakt med en ropare, Johan Magnus Vigerell och en 14-årig pojke, Johannes Ljungholm.
Smedberg predikade mot synd och flärd, mot världsliga nöjen och fåfänga.
Prydnadssaker som kvinnor bar, fransar på sjalar, kammar i håret, ringar på fingfrarna slets av kastades bort.
Predikningarna var många och långa. Folk kom vandrande långa sträckor för att lyssna på Smedberg, främst egendomslösa torpare, de som hade drabbats hårdast av hungeråren.
De samlades nu och ställde krav på förändringar av både kyrkligt och världsligt slag.
Vid ett av de största mötena samlades 3 000 personer.
Adam Smedberg stod uppe på en hästskrinda och talade. Efter ett par timmars predikan föll han baklänges av skrindan och låg som död på marken. Men då hoppade den 14-årige Johannes upp och fortsatte att predika tills Smedberg kvicknat till igen och kunde fortsätta. Det berättas att även flera av åhörarna föll till marken och låg avsvimmade.
Det här blev för mycket för landshövdingen i Örebro, så han sände ut manskap för att gripa Smedberg, vilket resulterade i häftiga sammanstötningar med massorna, som beväpnade sig med påkar och bössor. Men efter tre dagars palaver kunde Smedberg och 14 andra gripas.
Händelsen har kallats för religionskriget i Kvistbro.